Blodslinjer...
Den här tjejen, Hildur, är från en blodslinje av renrasiga grönlandshundar som jag jobbat med sedan slutet av åttiotalet. Att hon ens finns till är inget annat än ett underverk! Denna drömmars hund, så exteriört korrekt i sina ben och sin kroppsbyggnad. Ordentligt vinklad, rejält pälsad som den arktiska slädhund hon är och med en mentalitet som verkligen är typisk för mina linjer. Snäll, glad, positiv och arbetsvillig, hon älskar att dra.
Tyvärr finns bara hon och hennes syster hemma hos mig. En bror och en syster förolyckades i kommunens fuskbygge och dom vägrar ge mig ersättning vare sig för olyckan eller huset. Jag har försökt reklamera det i åratal.
Det hela började med Tikka, en fantastisk tik som nog än i dag har meriter som slår det mesta. En superhund! Tikka blev min stamtik och jag kommer mer utförligt berätta om hennes avkommor och vad som skedde med dom. Jag har fått uppleva dom mest förfärliga saker och sett dom mest förfärliga syner under tiden på "Skräckholmen". Hundar såldes för att köpa knark, jag blev utestängd hemifrån och fick leva på flykt av rädsla för att bli misshandlad eller rent av dödad av xet och hans kumpaner. Jag sökte förtvivlat hjälp från olika myndigheter men blev rätt och slätt utnyttjad genom att dom höll gänget utanför stadsbilden när dom fick ha sitt tillhåll på min kennel. Jag frös, svalt och var rädd där jag bodde ibland i skogen, ibland hos någon myndighetsperson, ibland på kvinnojouren osv. Tyvärr hände det väldigt mycket tråkiga saker med mina fina snälla hundar under tiden jag inte vågade gå hem. Jag smög in på kenneln tidiga morgnar för att göra så gott jag kunde medans gänget antingen sov ruset av sig eller var ute på inbrottsuppdrag. Tänk om jag fått behålla den och den av dessa valpar kan jag tänka ibland, och vart tog den och den vägen? Men främst, vad driver myndighetspersoner att tillåta sådant? Jag var tonåring utan bekanta eller släkt som jag kunde lita på. Det lidande som uppstod efterhand som åren gick är obeskrivligt, det kommer en del om det i min bok. Med tiden blev xet och hans kumpaner riktigt skrämmande och jag blev bara hånad och fick kalla handen av myndigheterna när jag försökte få hjälp. När man är så ung håller man sig själv skyldig till mer än man bör dessutom, så detta var inte bra. Varje år kämpade jag för att hålla blodslinjerna vid liv genom spillror istället för att få utveckla kenneln som planerat.
Mina tå ungtikar har kommit till trots allt detta och är min allra sista länk till mina blodslinjer.
Deras mamma återköptes för att kunna ta denna kull, då var hon snudd på för gammal för att få en kull och det skulle bara bli en chans. Till råga på allt visade det sig att hanhundsägaren släppt in deras mamma till en helt värdelös hane som jag definitivt aldrig skulle avla på. Så det föddes en kull där jag inte kunde behålla några ändå. Det blev till att försöka igen och den här gången var mamman så gammal så hon behövde veterinärundersökas innan parning. Det gick utmärkt och jag parade med en hane från egna linjer och fick dessa, vilken räddning! Och vilket trauma när två dog i fuskbygget! Ja lite reflektioner bara..
