Leonbergerkullen förskjuts

 Tyvärr kunde jag inte åka och para Rahab, nästa gång hon löper är om 6 månader så jag gör väl ett nytt försök då. 

Hur det skall gå med kenneln efter alla dessa trakasserier vet jag inte, men ersättningsskyldiga blir ni och kända..

Tystnad...

 Det finns så mycket jag vill skriva nu, bara ropa ut! Glädjande saker! Men efter många och långa samtal med bland annat Polisen har jag fått klart för mig att det rent taktiskt inte är läge att ymta för mycket. Det kan helt enkelt användas mot mig i rättegången. Så... givetvis håller jag snattran.

Men arbete pågår, det kan jag lova.

Och efter det senaste fula draget från motståndarna, har jag levt i en stress och skräck som varit oerhört påfrestande. Jag har skakat mig, bokstavligen, genom flera veckor. I går, efter ett gott delmål kunde jag äntligen börja andas igen. Men nu har jag smärtor kan jag lova! Spänningar i rygg och nacke, då jag inte unnats ro en minut.

Nu kan jag packa upp kläder och annat som legat i sopsäckar efter flykten till Norge då jag fick gömma bevismaterial bland annat. Jag har varken hunnit packa upp eller velat då jag ju när som helst skulle behöva kasta mig iväg igen.

"Ett väldigt fult grepp" sa advokaten, men det löste sig, och det sa han ju hela tiden. Men uppenbart kan dom hitta på vad som helst för att tysta mig så därav skräcken.

Yummy

 Racystar Yummy. Bild som dök upp som "minne" för tolv år sedan på facebook. Tänk vad jag har fått kämpa för att få lov att hålla dessa blodslinjer vid liv! Och tänk vad bra att vissa av mina hundar hamnat hos så bra folk som förvaltat dom väl så dom kunde få föra generna vidare! Vad hade jag gjort utan er? När resten av kullen blivit förverkad av andra så har flera blodslinjer kunnat räddas på detta sätt.

Fjällen

 Gammal pappersbild fotograferad med mobilen. Av "mina" fjäll där hemma i Tromsö. Kan säga att efter fadäsen med varmvattenkastrullen i köket då jag akut fick rädda upp lådor till vinden var inte så bra. Bilderna klarade sig men kikade på dom i förbifarten när jag försökte greja med kläder och annat. Lådorna som hamnat på golvet var invaderade av möss. Lådor med förnödenheter där locket glidit av, likaså. En hel del kläder förstörda. Tråkigt. Haft möss i bilen med och när allt får packas i sopsäckar för flykt blir det inte den ordningen jag vill på det. Mycket hänger jag ju upp för att inte möss skall få tag på det i normala fall. Och det som fortfarande hänger på sina krokar är inte angripet. Vore det inte för smällen i ryggen när jag hanterade ett av nödbyggena i väntan på försäkringspengarna så skulle aldrig detta skett heller. 

Men visst är bergen vackra? Fräsch luft och mås-skrik hör till bilden också, vore kul att uppleva detta igen någon gång, om så bara en gång.

Me

Ovan: Jag och min kompis i bakgrunden

Nedan min älskade fosterpappa som lärde mig köra hundspann, tälta på fjället i snöstorm och fiska. Jag hade aldrig klarat mig på flykt i alla år, boende i skogen tidvis om inte han lärt mig allt.

Gamla bilder

Här har utläggningen av slipers påbörjats inför hundgårdsbygget. Slipersen lägga på en platta av grus med 0-100 i botten under gruset. En grävmasin har innan dess grävt bort jorden ca en meter ned innan 0-100 lades i. Under slipersen finns armeringsmattor. När gårdarna byggts färdigt la jag i vanligt grus, ganska tjockt mellan slipersen. Hundgårdarnas mått är 10*3 m.

På bilden nedan kan mina två veternabilar ses. Mercedes compact båda två. Tanken var att göra dom iordning under tiden jag gick på fordonsteknisk linje. Detta är norrlandsbilar som stått inne och därmed rostfria. Jag förlorade båda under flytten då dom blev sönderslagna

Under alla tråkigheter kämpade jag på med min kennel, det gick bra för mig och lovade gott för framtiden trots alla förluster som gänget jag flydde från orsakade.

 

Husvagnen jag bodde i under sista tiden på "skräckholmen". Det var kallt på vintern och det bokstavligen rann vatten utefter väggarna. Jag fick avslag på ansökan om fotogen till kaminen för att ha värme och laga mat för det ingick inte i "normen". Och då var det dom själva som satt xet på min kennel för att "jobba" och tappade kontrollen på det hela så jag blev rånad och fick fly med det lilla som var kvar av kenneln efter deras härjningar. Jag var med andra ord låst i en situation jag inte kunde lösa. Trots detta studerade jag heltid.

Horka

Uppslitande

 Ja inte så farligt som det låter men uppslitet hål i botten-nät bjuder ju på ett antal arbetstimmar extra utöver det man gör normalt. Jag har dubbelt nät i en av mina hundgårdar, det översta lagret var det ett hål i och var snabbt tvunget att lagas. Detta är inget en hund kan ha gjort (?) så jag begriper inte vad som skett. Kanske fabriksfel på det? Men det blev lagning av hålet med nytt nät, insläpande av fler liggpallar (helt nya) och såga 80 cm bitar av brädor för att lägga på pallarna så inte tassarna åker ned i springorna och skadas. Och sedan ett gäng skottkärrelass med grus. Tur man har sin trogna offroad-skottkärra! En gammal cementkärra med riktig balans och brett däck så man kan guppa över hundgårdströsklarna lätt. Fyra timmars jobb, vet inte var jag fick krafter ifrån. Sånt här brukar ta en hel dag! Stoppades av regnet (dom där noll millimetrarna som  skulle komma i dag..). Grusar klart efter maten. Bra blev det med kupat virke, blir inte så halkigt när ytan blir ojämn. Svårt att få tag på detta virke har jag märkt och inte så mycket kvar av det tyvärr. 

Nu blir det spaghetti och hemlagad köttfärssås innan nästa pass

Utgånget

Trotjänare som går i graven, många mil på dessa....

Linjer

 Blodslinjer...

Den här tjejen, Hildur, är från en blodslinje av renrasiga grönlandshundar som jag jobbat med sedan slutet av åttiotalet. Att hon ens finns till är inget annat än ett underverk! Denna drömmars hund, så exteriört korrekt i sina ben och sin kroppsbyggnad. Ordentligt vinklad, rejält pälsad som den arktiska slädhund hon är och med en mentalitet som verkligen är typisk för mina linjer. Snäll, glad, positiv och arbetsvillig, hon älskar att dra. 

Tyvärr finns bara hon och hennes syster hemma hos mig. En bror och en syster förolyckades i kommunens fuskbygge och dom vägrar ge mig ersättning vare sig för olyckan eller huset. Jag har försökt reklamera det i åratal.

Det hela började med Tikka, en fantastisk tik som nog än i dag har meriter som slår det mesta. En superhund! Tikka blev min stamtik och jag kommer mer utförligt berätta om hennes avkommor och vad som skedde med dom. Jag har fått uppleva dom mest förfärliga saker och sett dom mest förfärliga syner under tiden på "Skräckholmen". Hundar såldes för att köpa knark, jag blev utestängd hemifrån och fick leva på flykt av rädsla för att bli misshandlad eller rent av dödad av xet och hans kumpaner. Jag sökte förtvivlat hjälp från olika myndigheter men blev rätt och slätt utnyttjad genom att dom höll gänget utanför stadsbilden när dom fick ha sitt tillhåll på min kennel. Jag frös, svalt och var rädd där jag bodde ibland i skogen, ibland hos någon myndighetsperson, ibland på kvinnojouren osv. Tyvärr hände det väldigt mycket tråkiga saker med mina fina snälla hundar under tiden jag inte vågade gå hem. Jag smög in på kenneln tidiga morgnar för att göra så gott jag kunde medans gänget antingen sov ruset av sig eller var ute på inbrottsuppdrag. Tänk om jag fått behålla den och den av dessa valpar kan jag tänka ibland, och vart tog den och den vägen? Men främst, vad driver myndighetspersoner att tillåta sådant? Jag var tonåring utan bekanta eller släkt som jag kunde lita på. Det lidande som uppstod efterhand som åren gick är obeskrivligt, det kommer en del om det i min bok. Med tiden blev xet och hans kumpaner riktigt skrämmande och jag blev bara hånad och fick kalla handen av myndigheterna när jag försökte få hjälp. När man är så ung håller man sig själv skyldig till mer än man bör dessutom, så detta var inte bra. Varje år kämpade jag för att hålla blodslinjerna vid liv genom spillror istället för att få utveckla kenneln som planerat. 

Mina tå ungtikar har kommit till trots allt detta och är min allra sista länk till mina blodslinjer.

Deras mamma återköptes för att kunna ta denna kull, då var hon snudd på för gammal för att få en kull och det skulle bara bli en chans. Till råga på allt visade det sig att hanhundsägaren släppt in deras mamma till en helt värdelös hane som jag definitivt aldrig skulle avla på. Så det föddes en kull där jag inte kunde behålla några ändå. Det blev till att försöka igen och den här gången var mamman så gammal så hon behövde veterinärundersökas innan parning. Det gick utmärkt och jag parade med en hane från egna linjer och fick dessa, vilken räddning! Och vilket trauma när två dog i fuskbygget! Ja lite reflektioner bara..

Dom biter sig sjäva i svansen

 I går fick jag, från en del av kommunen ett trumfkort mot den andra delen av kommunen. Undanhållna uppgifter? Det återstår att se, spännande är det i alla fall! Går inte in på detaljer innan jag vet men tydligt är att tänder och svans inte har samma syn på saken i alla fall

Bilder för en gångs skull

 

Ja det blev ett gäng bilder av båda tjejerna i dag. Tog helt enkelt med dom i koppel en och en ut i skogen och band fast dom medan jag ålade runt med kameran. Det var inte populärt men nyttigt för dom att både får ha egentid och läras ig stå bundna, något mina kan vara lite oövade på ibland. Men dom skall ju klara att stå på en stake-out på både träning och tävling i framtiden så det är bara att vänja sig. Mental och exteriör toppklass på dessa två. Vad synd jag inte fick behålla dom andra två också. (dom förolyckades ju i Skara kommuns fuskbygge som små, därav att jag krävt ersättning för dom som jag fortfarande inte fått, skamligt!)

Fler bilder finns på min facebooksida och kommer ut på min kennelsida under kvällen eller morgondagen.