Äntligen värme

 En natt utan att frysa. 

En morgon utan att oroa sig för vattnet.

Utan att behöva sitta i mögelstank med hårfön för att försöka få igång vattnet igen.

Lyx.

Ingen frukost men har en ynka slant så jag kan köpa något enkelt när jag åker till Skövde för att besiktiga bilen, om jag nu kommer dit. Sedan blir det att låna pengar igen för att klara sig.

Hoppas nu inte på något panikartat kommun relaterat som slår ut mig så detta falerar igen. Jag fick ju flytta besiktnings tiden förra veckan och bilen måste jag ju ha att fungera även om kommunen tycker att jag kan sälja den ör att kasta pengarna i deras slukhål (vilket inte löser problemet då alla skulderna är kvar på fuskbygget) och sedan fundera på hur jag kan ha råd med en ny bil igen utan att ha pengar till mat ens.

Vore ju enklare än att de gjorde klart vad de åtagit sig samt tagit betalt för tycker de än så länge.

Det gäller att hålla ihop mentalt

Det magiska ögonblicket

 Klockan 13, 00

Då publiceras elpriset för nästkommande dag. Det här klockslaget har blivit centralt i mitt liv nu när jag sitter i den situation jag gör. 

Jag kommer kunna ha värme i åtminstone sovrummet i morgon, kanske även vardagsrummet. Inte köket dock. Ett konstaterande som verkligen gör att jag drar en lättnadens suck. Vad jag har frusit och sprungit med hårfön, fläktar, trasiga kläder att packa in vattenrör med och ständig oro.

Tillsammans med det faktum att det nu blir varmare och jag kan dämpa värmen i fuskbygget så att propparna klarar lite värme här inne också gör det värt att kämpa lite till.

Puhh

Vissa är känsliga andra måste tåla mera

 Mockning av hönshus i morse blev en pers utöver det vanliga. Jag har så starka smärtor i musklerna i dag och så svårt att syresätta mig (det hänger ihop när jag får dessa attacker) att jag fick knyta en sko, andas en stund och sedan knyta nästa sko. Jag undrade om det kunde vara lurigt att ge sig ut och pulsa i snön och mocka hos hönsen i detta skick. Mobilen fick hänga med trots att den inte tål kylan så bra. Men nu har ju temperaturen stigit från elva minus till ca fem så den överlevde.

MEN nu är jag redigt trött på lidandet, både med att frysa samt oro och trixande för att ens överleva och få saker att fungera här. Boendestöd har hjälpt mig att hitta info om jourtelefoner (på telefon för de vågar sig inte hit ut i skogen i alla snö såklart), jag har ringt, ingen svarar, men de har också nu gjort en orosanmälan om läget här. Bra, för det finns en del sådana anmälningar sedan tidigare vintrar och ju fler som är lämnade utan åtgärd ju sämre borde det vara för omsorgen eftersom de både är skyldiga till nuvarande kris och vägrar hjälpa mig i den samma.

Tillbaka till hönsen. Tror ni dom ville gå ut i snön när jag skulle mocka? Nä du! Här snöas inte ned några söta små befjädrade hönsfötter inte! Vilda protester för att bli utchasade. Men jag behövde ha uppe dörren på baksidan och vill ju inte att någon far ut den vägen och inte hittar hem. Och lite luft skadar inte.

Tur det är mockat och klart på under fem minuter där ute i mitt helt ljuvliga hönshus!

Så nu lyser det guldiga spånet ikapp med den röda värmelampan på ett sätt som gör det lite svårt att gå därifrån.

Nu värper de inte längre utan har vinteruppehåll så det blir att spara på dom få äggen jag redan fått, har väl sju åtta stycken tror jag. Men denna "rasen" brukar komma igång väldigt tidigar innan våren med värpandet igen.

Det är varmare i hönshuset än inne hos mig, bara ett konstaterande.

Vråken smaskar på lite nöt talg

Och så ett minne från tidigare, men nu är varken kenneln eller kameran kvar, tack Skara kommun

Har Staten blivit helt galen?

 HUR kan det få bli såhär? Man kan plötsligt befinna sig i en situation där man är helt rättslös?

Men åter igen, bra att det börjar tas upp sådana här saker:

Dotter hålls gömd – föräldrar tar strid i domstol

Och de som inte ens HAR familj, råkar bli sjuk och sitter där helt ensam (som jag), då kan god man eller förvaltare fritt göra som de vill med människors liv och pengar utan att behöva vara rädd för att ersätta skada eller ordna så människan de har hand om får det drägligt.

"Mänskliga rättigheter" finns inte i praktiken

Fängelset

 Godmorgon, klockan är 05,45 och jag sitter i sängen med en kopp kaffe. Min lilla värmefläkt står på golvet riktad mot sängen. Den står på halvfart då den annars luktar bränt. 

Jag vågar inte ha den igång när jag sover eller när jag jobbar ute så jag får helt enkelt ordna det så att jag kan sitta och vakta den emellanåt. Och då jag har timpris för att överhuvudtaget kunna ha el så kör jag den bara när det är billigast såklart.

Detta gör att jag får anpassa mig helt och hållet efter elpriset med att ha på den och sitta och vakta. Och att bara sitta där är ju inte min grej utan jag försöker samtidigt samla mig för arbete med bevismaterialet, skriva/svara på mejl kopplade till det här förfärliga ärendet och då såklart också må dåligt.

Utöver det så fryser jag typ nästan alltid utom på sommaren när det är varmt av sig självt.

All min kraft är borta och rent fysisk är jag numera ett vrak. Det som ställer till med detta är panikattackerna och olika autistiska attacker man kan få i samband med panikattackerna och även utöver dessa. Vad som sätter igång allt detta är när något blir övermäktigt i stress och rädsla.

I mitt fall ofta ren skräck då jag vet budskapet från kommunen: Vi har byggt detta, vi har satt en pengaslukarmaskin som automatiskt slukar din pension varje månad och tar pengar från ditt hus så det också skall rasa, och vi kommer fortsätta, vi kan fortsätta fråga om du nu är mogen för den där ambulansen så du kan bli tvångsinlagd för att du mår dåligt så du kan komma hem som "frisk" till ett tömt hem och djuren omhändertagna där omhändertagandet resulterat i en hundratusenkromnorsräkning.

Detta är mitt liv, jag har ingen utväg, jag har ingen chans att stoppa det, döden kändes som den ende vettiga utvägen när jag hade min depression. Jag låg i sängen i två år och fick ge bort mina hundar, har två vuxna kvar. Jag tror att det dock var bra att tvingas släpa sig ut med dem en stund, ibland för att bara sitta ned och se dem leka.

Företaget fick hastigt lämnas till god man för avregistrering (vilket han inte gjorde och satte mig i en ännu sämre situation, men det visste jag inte då), hela mitt liv med hundar var slut. DET kan ni försöka tänka er vad det gjorde med mig också. Plus företaget i sig som jag lagt så mycket på. Slutnotan på detta fördärv i sig vill jag inte tänka på. Och kommunen är ju såklart oskyldig, både till skadorna på mina händer i fuskbygget, pengarna som fuskbygget slukat, alla fel som god man gjort (som jag starkt misstänker att en viss överförmyndare manat fram när jag lyssnar på inspelningarna) som i sin tur kostat många hundratusentals kronor.

Så nu sitter jag här, totalt överkörd och rånad, medan kommunen tycker att det dessutom skall fortsätta genom allt jag betalar på fuskbygget för att försäkringen inte tar det för att det är fuskbyggt, smaka på den du. Varje månad framöver skall det fortsätta så, enligt kommunen är räddningen att sy in mig på psyket förr eller senare för de vet att man inte orkar hur länge som helst.

Jag mår dock mycket bättre nu efter att ha behandlats för min senaste depression och fått ett hopp genom möten som varit och att jag hittat ännu mer bevismaterial, fått stöd och kontakt med boendestöd, kontaktperson, bra läkare, vårdsamordnare och jurist.

Bevismaterialet är både omfattande och tydligt, ja rent av klockrent. Så detta håller mig vid liv. Jag har gjort en formell ansökan om Ex gratia ersättning och uttryckte det såhär: Räkna lågt, ta inte med eventuellt skadestånd för lidande utan bara faktiska kostnaderna. Jag vill bara ha överlevnadsbara förhållanden.

Och betänk att det här fuskbygget var del i ett skadestånd för att jag satt i husarrest med ett x som kommunen skulle ha att "jobba på kenneln" och som spårade ur på ett förfärligt sätt som gjorde att jag fick leva på flykt i många och långa perioder utan hjälp från myndigheter, jag höll på att dö ute på vinteren. Det tog 2,5 timme att gå till stan för att tigga pengar på omsorgen som sa nej och två och en halv timma hem utefter e-20 med all skvätt från långtradarna för att komma "hem" för att få stryk igen. Ofta sov jag på rastplatstoaletterna i anslutning till e-20, hungrig, utan sängkläder, smutsig, blöt, kall och rädd. Gänget som ockuperade mitt hem hånade mig, likaså fick jag alla möjliga hånfulla kommentarer ifrån myndighetspersoner när jag förtvivlat sökte hjälp. Utan familj och vänner stod jag där helt skräckslagen och förkrossad i många år.

Bild från Bing image creator

Jag vill bara att plågan skall ta slut, att jag kan slippa smärtan varje morgon när jag vaknar när skräcken slår till mig som en kanonkula i magen. Kunna ha min pension i fred så jag kan lägga det som skall läggas på huset, bilen och mig själv varje månad, inte bara få det slukat av kommunen.

Att kämpa mot sådana här krafter, där de slipper "kämpa" utan kan göra detta på betald arbetstid medan jag får ta nervtabletter för att kunna hantera deras mejl och liknande för att sedan få resten av dagen förstörd av extrem trötthet, ja det blir ju en ojämn kamp. När jag får mina smärtsamma attacker så tas mina krafter för flera dagar. Så nästan all min tid går till kommunen. 

Jag känner mig som deras underhållning och oavlönade tvångsarbetare med långa dagspass och nattlig jour.

Bing image creators tolkning av saken:

Nu vet jag att det finns bra människor där inne på kommunen också, så jag vill påpeka att jag ser dessa också. Det är bara att just personer som haft ett privat agg mot mig har haft hand om mitt ärende och färgat folk omkring sig till att vända sig emot mig med hjälp av lögner. Det kan ju inte de som blivit ljugna till rå för. Och dessutom har dessa få hatiska personer (som jag har inspelningar i mängd på som bevisar detta bortom all tvivel) faktiskt haft mandat att bestämma över de som velat väl.

Så all kärlek till er som är ärliga i detta, jag har mött er och ni har förlängt mitt liv.

Nytt mejl på morgonen:

Och här är dokumentet jag vill att hon svarar på min fråga om: 

(bilderna är klickbara så man kan se dem i stort förmat)

Klart och tydligt men ej besvarat någonsin och ej heller utrett någonsin. Men jag får frågan om om de "nu skall ringa den där ambulansen" när jag på telefon ville ha en förklaring.

Inspelning finns på www.racy.se

Nu ska jag duscha, såhär kan det se ut:

Sedan skall jag till stan och sätta upp lappar med adressen till hemsidan och den här bloggen.