Lite rakare

  I kväll var första gången som Hildur gick bitvis rakt, på våran kvällspromenad. Hon har sökt sig till dikeskanten på grund av att det ju ligger obehagligt stora stenar på vägen. Sveaskog berättade när jag flyttade dit att det var för att hålla borte hästar från vägarna, men det funkar tyvärr bra även för hundar och vanlig cykel. 

Jag har verkligen kämpat med att få henne att inte gå snett, med tanke på risken för höftledsfel vid snedbelastning. Det ör trots allt en draghund. Och dessa två tikar är mina ALLRA sista chans att bevara blodslinjer som jag mot alla odds lyckats bevara genom mina trettio år av tortyr från Staten. Med allt från husarrest i åratal till att dom bokstavligen slängt mina viktiga papper i sopkorgen och tillfogat mig och kenneln hundratusetals kronor i kostnader och förluster. Helt medvetet. Så givetvis är jag jätterädd om dessa två tikar. Den tredje tyckte kommunen också att dom lika gärna kunde ha ihjäl I sitt fuskbygge), varför dessa två nu bär hela kennelns fortsättning på sina axlar.

Jag hoppas på upprättelse, offentlig ursäkt och full ersättning. Men dom gör allt för att slippa och då är det smidigt med kastade bevis...

 Hör ni hur jag mår kass av allt detta? Och blir påmind på ett brutalt sätt bara jag går ut en sväng med hundarna. Man kommer liksom inte undan, kan inte få frid eller arbetsro och är ständigt skräckslagen för hur det ska gå. Väl medveten om att behöva panik-lämna sitt hem och panik-avyttra djuren. Pressen är jobbig. 

Men Hildur gick rakt i dag, fast nu är hon snart ett år. Så risken för hennes höftleder är en smula på fel sida av den här anledningen. Hopi har gått rakt hela tiden, hon blir bara lite ovillig att ligga i när stenarna gjort hennes tassar ömma. Vi tar ordentliga pauser.