På botten

 Jag mår verkligen inte bra varken fysiskt eller psykiskt nu. I dag kan jag knappt gå, krokig som en makaron har jag varit ute första rundan. Jag känner mig söndersliten i själen av alla nya äckliga spydigheter från kommunen, som de märkligt nog vågar ge mig skriftligen. Mer om det. 

Nu skall jag betala mina och kommunens räkningar och sedan sörja förlorade liv som kommunen också ställt till med här.

Kanske blir det pengar över till att tanka några liter, köpa lite mat i billiga hyllan för några dagar och hygienartiklar för ett par veckor. Så får man väl låna pengar igen.

Detta är vardag för mig.

Ny kyl? ny vattenpump? försäkring på bilen? pyssla ordning fönster? måla? ersätta trasiga kläder? ersätta trasig kamera? frissa? semester? ersätta saker jag fått nöd-sälja för att täcka kommunens fakturor här? fixa på hundgårdar och hönsgård? spis? spisfläkt? laga taket? laga skorstenen? ALLT får vänta, kommunen skall ha pengarna. 

När jag sökte pengar för att täcka utgifterna för fuskbygget (som kommunen byggt) förra månaden (som jag gör varje månad för att det är "den vägen du skall gå" och sedan får avslag) fick jag följande svar: 

"Hej!

Alla som äger hus har ansvar för sina hus. Det är inte kommunens ansvar. Ifall man inte har råd att bo i ett hus, så får man sälja det och hyra något istället." 

och vid ett tidigare tilfälle: " Hej Trine Du får planera din ekonomi bättre"

Då har de godkänt mitt boende (som är i bra skick förutom kommunens fuskbygge men stormskadorna och försäkringsfrågan där måste lösas), gett mig lån till bygget som en ursäkt för vad det gjorde på "skräckholmen" och byggt ett oisolerat fristående pumphus/tvättstuga där jag har hela mitt vattensystem. När saker fryser sönder så har inte försäkringen tagit det såklart och kommunen har låst mitt konto, dragit pengar i åratal efter att de slutat bygga på det (alltså tagit mer pengar än vad bygget kostat på så vis), och kommunen har vägrat ta det som frusit sönder vilket jag fått enorma räntor på och i åratal har det vuxit mer än sjunkit trots att jag betalat mer än jag egentligen klarat och på så vis lidit stor nöd.

Tänk att få se sina hemtrakter bara en gång i livet..

Hela detta inlägget kopierade jag och skickade till omsorgen som ju byggt fuskbygget. Med dom inte så snälla orden: "Hoppas njutningen av att läsa bloggen var till belåtenhet, det kommer mer"

Ja sjukt, jag vet. Men ärligt vad jag känner. Det är ju bra om dom inte bara får lön för att fördärva människors liv utan de kan få njuta lite extra, det är dom ju värda. Det lär straffa sig kan jag lova men lika bra då.

Med en spade som krycka tog jag mig ut och fick klart hos djuren. Rent, mat, vatten. Med böjds knän och rygg kravlade jag runt med smärtor som knivhugg. Smärtorna har jag Skara kommun att tacka för. Ska redogöra för detta när jag orkar skriva om det. Nu skall jag sova, klockan är tre och jag hade hellre velat handla mat (får pension i dag), kolla efter begagnade kläder och ta en sväng till Hornborgasjön. Men bättre att leva ett liv där alla pengar, tid och göromål är ägnade åt Skara kommun. Ska bara betala alla jag lånat pengar av och mina och kommunens räkningar här innan jag lägger ned den här dagen.