Problemet med domstolarnas rättsstridiga tillämpning: ett systemfel i frånvaro av maktdelning
> “Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.”
Trots detta prioriterar domstolarna inte de rättigheter som följer av Europakonventionen, särskilt artikel 6 (rätt till domstolsprövning) och artikel 13 (rätt till ett effektivt rättsmedel). Istället underordnar de sig den exekutiva maktens formella handläggningsrutiner.
Domstolarna vägrar möjliggöra domstolsprövning och rättelse om inte myndigheten först utfärdar ett formellt överklagbart beslut — ett dokument som den exekutiva makten medvetet kan vägra att skapa just för att blockera domstolsprövning. Ett ytterligare led i denna blockering är att myndigheten nekar den drabbade partsstatus. Genom att neka partsstatus stänger myndigheten effektivt dörren till överklagande, och förvaltningsrätterna accepterar denna exkludering okritiskt. Domstolen agerar därmed i symbios med den exekutiva makten, snarare än som en oberoende rättskipande instans.
Problematiken kan illustreras i följande fiktiva dialog:
Domare:
> “Du får ingen domstolsprövning utan ett överklagningsbart beslut från den exekutiva makten.”
Medborgare:
> “Men då gör du mig helt beroende av den exekutiva maktens godtycke… Fast vänta nu — ska inte du enligt artikel 6 i Europakonventionen agera oberoende av den exekutiva makten och självständigt tillförsäkra mig skydd för mina rättigheter genom domstolsprövning, när den makten agerar olagligt och påverkar min rätt?”
Denna dialog belyser den absurda situation som uppstår: domstolen gör en rättsstridig prioritering. Istället för att tillämpa grundlagen och Europakonventionen och garantera individens rättsskydd, lägger domstolen all vikt vid om den exekutiva makten har utfärdat ett beslut och erkänt individen som part. Denna formalistiska hållning innebär i praktiken att domstolen abdikerar från sin roll som oberoende rättsskipare och gör sig beroende av den exekutiva maktens godtycke.
Detta utgör ett brott mot kraven på domstolars oberoende och opartiskhet enligt artikel 6 EKMR. Domstolen agerar inte som en check mot den exekutiva makten, utan som en förlängning av dess kontroll över medborgaren. Rätten att få sin sak prövad blir därmed inte beroende av grundlag, konvention eller högre rätt, utan av den exekutiva maktens vilja att utfärda ett beslut och erkänna partsstatus.
Denna struktur — där domstolen i praktiken vägrar agera utan exekutivens formella erkännande — är ett direkt symptom på den brist på maktdelning som präglar 1974 års regeringsform. Eftersom både domare, åklagare, myndighetschefer och andra rättsliga aktörer utses av samma politiska maktcentrum, saknas de incitament och det oberoende som krävs för att domstolen ska kunna stå upp mot den exekutiva maktens missbruk.
Följden är att domarkåren präglas av politiskt lojalitetsurval snarare än av rättsstatliga meriter. Yngre domare socialiseras in i en kultur där lojalitet mot systemets politiska prioriteringar premieras framför lojalitet till rättsstatliga principer och högre rätt. Den domare som vågar pröva den exekutiva maktens beslut på grundval av Europakonventionen och grundlagen riskerar att hindras i karriären, isoleras eller marginaliseras.
På detta sätt upprätthålls ett system där domstolarna, trots formell konventionsbundenhet, i praktiken fungerar som verktyg för att blockera medborgares tillgång till domstolsprövning. Detta utgör en cul-de-sac: den enskilde berövas rättsmedel eftersom systemet inte är designat för att säkerställa rättsstatliga garantier, utan för att skydda den politiska maktens intressen.
En verklig rättsstat kan inte byggas utan maktdelning. Regeringsformen 1974 skapade ett system som formellt bejakar rättsstatsprinciper men i praktiken saknar de institutionella mekanismer — checks and balances — som krävs för att upprätthålla dem. Därför är systemet oförenligt både med Europakonventionens krav och med grundläggande principer för en demokratisk rättsstat.
Att kunna garantera medborgare en rättvis och opartisk domstolsprövning av illegala myndighetsbeslut som påverkar dem ekonomiskt, rättsligt och personligt kan vara en av de viktigaste rättspolitiska frågorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar