Att någon har ett så enormt hat till mig som person (och uttrycker det högljut) är såklart jobbigt. Att en sådan person utnyttjar sitt arbete, där man får betalt... för att bedriva psykisk och ekonomisk misshandel mot en oskyldig är än värre. Men det hat man måste hantera själv, mot deras hat är värst, tror jag. Man skulle lätt kunna häva ur sig både det ena och det andra i form av svordomar, öknamn och diverse hämndaktioner. Men så lågt har jag inte, och kommer inte att sänka mig.
Nej jag vill hellre försöka tänka bakom min egen frustration av deras agerande. Helst av allt se att det kan bli både förlåtelse och ett gott slut för alla parter.
Men en sak är säker. Om inte personerna som ställt till med allt detta erkänner sitt misstag och rättar till det. Så bör man med alla medel i alla fall se till att vederbörande inte får ha med utsatta människor att göra mera. För inte vill väl Staten/kommunen ha sådant klientel i sina lönerullar egentligen? Nej det tror jag inte, det varar bara så länge några kan hålla varandra om ryggen och hoppas att man lyckas klara sig med att ha kastat alla bevismaterial, skadat mitt anseende genom lögner och förtal för att lura mer seriösa inom kommunen att hjälpa dem på sin väg att fördärva mitt liv.
Jag jobbar vidare mot ett slut på eländet, på ena eller andra sättet och hoppas jag slipper åka in med djuren till kommunhuset och ringa tidningen och polisen så dom får förklaring till det hela. Sedan är ju mitt liv så gott som slut. Jag har numera inget att förlora när både kenneln och mitt hem har tagit sådan skada så det inte går att bo kvar om inte försäkringspappren kommer fram.
Ge er nu, ge mig mina papper. Så kan ju allt bli bra? Och ÄR dom verkligen kastade och ni godkänt detta, ersätt det försäkringen skulle ersatt. Ni kommer inte undan detta, jag kommer inte ge mig. Jag kan inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar