Nytt brev till kommunen

 

Hej

Nu vädjar jag verkligen om hjälp i min mycket akuta situation. Vattnet har frusit, vintern är på väg på allvar och pumphuset/tvättstugan är fortfarande inte isolerad och det är översvämning i den, den har även tippat bakåt. Hela bygget är ett fuskbygge. Ni har själva besiktigat det. Jag har återbetalat lånet, nu måste jag kunna få reklamera detta. Vad är det som händer? Det är över en månad sedan besiktningen och inte ett enda papper som är av nytta för försäkring eller reklamation har kommit fram, trots att ni begärt att ha hand om mina papper under bygget. Var är pappren? Hur är det med besiktning utan vattnet? Elen? Avlopp? Varför kan jag inte få detta reklamerat? Vem skall betala för alla varmluftsfläktar som står och dånar där ute? Elen är inte gratis just nu. Snälla, någon måste hjälpa mig även om fallet blivit komplicerat, det är ju inte mitt fel.

Jag har upprepade gånger försökt få hjälp, i går blev jag till exempel kopplad runt in absurdum i mina försök att få svar.

Detta är mycket akut

Mvh Trine Andreassen

Ny lekrunda

 Ja den här cirkusen med kommunen undrar man vart den skall ta vägen. Jag har i dag ringt ansvarig chef som skulle ha hand om fallet inne på kommunen. Hon svarar inte. Jag ringde henne för en månad sedan och la ett meddelande. Hon vet vad det handlar om och hur bråttom det är. Två personer har varit här och besiktigat pumphuset/tvättstugan som jag kallar för ett fuskbygge. Den 11 Oktober var dom är och VET att det inte är isolerat, VET att det nu är minusgrader, VET att dom slarvat bort pappren och VET att jag återbetalat hela kalaset. Att allting inte ens har blivit färdigställt och jag inte får några som helst papper på bygget bryr dom sig inte om. Inte heller att INGA försäkringar gäller på vatten/avlopp/fuskbyggets tak, väggar osv innan dom fått fram pappren.

Det står fortfarande bakåt-tippat med massor av vatten i bakkant, det blir nog bra när det blir kallt...

I dag gav jag mig inte, jag SKULLE ha teg på den där ansvariga chefen. Jag ringer, hon svarar inte. Jag ringer och hon svarar inte men jag berättar för receptionisten hur akut det hela är och hon skulle se till att rätt dam hörde av sig. INGEN har ringt därifrån och nu är klockan 15,40.

Jag ringde igen och blev kopplad runt såpass mycket att dom jag kopplades till inte hade en aning om varför jag kopplades just till dom. Vi försökte gemensamt utröna det hela men det var bara att konstatera att "något mystiskt fel" inträffat igen...

Nu dundrar två fläktar där ute så att vattnet inte skall frysa sönder, jag skall gå ut och lägga hundbäddarna utefter dom oisolerade väggarna och dörrarna för att hjälpa till att rädda det hela, som jag brukar göra. Alla dessa hundbäddar, dyra sådana är nu trasiga av detta. Dom får kastas ut på backen varje gång jag skall hämta vatten, duscha, tvätta, hämta verktyg osv.

Jag sliter blod här med alla extrajobb på grund av deras hantering av ärendet, förlorar massor på kenneln, får inte skött mitt hus på det sätt jag vill och mår dåligt av det hela. Medans dom har välbetald lekstuga...

Mina veteranbilar som slogs sönder

Norrlandsbilar, MB compact. Tanken var att göra dom i ordning under tiden jag gick på fordonsteknisk och sedan sätta en i trafik och sälja en. Jag blev istället av med båda innan dom ens sattes i trafik. Hittade dom sönderslagna när jag kom hem en dag. Inte många compactusar man ser med så fina skärmar mm...

Huven dom tog bort från skorstenen

Denna huv togs bort från skorstenen av kommunen när dom skulle bestämma hur och vad som skulle göras med huset. Då trodde jag fortfarande att dom menade väl och ville ersätta mig för mångårig husarrest där dom satt mitt x att jobba på kenneln (efter att vi gått isär), det spårade ur rejält, riktigt rejält. Och jag har ännu inte fått ersättningen. Huven sattes inte tillbaka.

Smärta och skräck

 I Tisdags förra veckan kom ju glädjebeskedet i ett delmål. Efter att ha skakat natt som dag i fyra veckor började kroppen lugna ned sig. Jag såg ju alla skräckscenarion framför mig som jag hade blivit varnad för och kunde inte släppa det för en sekund. Men under veckan blev jag dålig, såpass att jag blev ordentligt rädd och ringde vårdcentralen på Fredagen. Där fanns inga tider, så jag blev aldrig uppringd igen. Jag blev bättre på Söndagen men Sedan sämre nu under veckan. Det var som att musklerna inte kunde syresätta sig, jag fick lägga mig ned på golvet vid ett tillfälle och då ringde jag vårdcentralen igen. Efter att ha berättat hela historien sa hon stensäkert: Det är muskelutmattning! Jag skall hämta medicin i morron på apoteket. Om jag får loss bilen. För nu regnar det och sedan skall det bli snö och is. Och allt som varit i bilen vid Norgeresan ligger i sopsäckar i en stor hög så jag hittar inte bilens skyddspresenning... Skit...

Tack skall ni ha ni som ställt till med allt detta

Skador igen

Skakat i fyra veckor, varit tvungen att ha allting kvar i bil och släp i händelse av att jag behöver sätta mina saker i säkerhet efter hotet om att det skulle bli taget. I Tisdags när beskedet kom att jag skulle slippa det hotet så insjuknade jag rejält. Skakandet upphörde undan för undan men ersattes av en djävulsk värk. Det var som att jag var full av mjölksyra. Det hela tilltog och Fredag och Lördag var jag så dålig så jag ringde vårdcentralen. Får vänta till Måndag. I dag är jag på benen igen, och bärjade packa ut bil och kärra. KAOS! Väldigt mycket att göra för att få ordning på detta... fy, jag hade liksom inte nog. Koppel, halsband, därav fin-koppel och annat mådde inte så bra av bil-vistelsen. Dom blev bara nedslitna från väggen där dom hängde i hallen för att kastas med i bilen. Allt packades i bilen med en hand dessutom då jag i panik fick ringa runt och ordna djurvakter och få tag på advokaten. Panik, stress, gråt, skräck men kom iväg i alla fall och fick gömt bevismaterial i Norge. Möglet på läderutrustningen kanske går att få bort? När ska jag hinna det? Inga skador går ju på försäkringen heller. Har hittat massor av kläder och annat som är skadat med. 

 

Tänk att myndigheter kan bedriva såhär jobbiga trakasserier mot en enskild och ändå försöka komma undan ansvaret? Vi får väl se under rättegången, dom lär i alla fall bli kända. En person är spindeln i nätet och denne har jag inspelad när hen svartmålar mig, talar mycket grova osanningar och försöker påverka sina chefer och andra inom myndigheter att göra som han säger mot mig. Den detaljen blir nog svår att komma undan i rättegången...

Leonbergerkullen förskjuts

 Tyvärr kunde jag inte åka och para Rahab, nästa gång hon löper är om 6 månader så jag gör väl ett nytt försök då. 

Hur det skall gå med kenneln efter alla dessa trakasserier vet jag inte, men ersättningsskyldiga blir ni och kända..

Tystnad...

 Det finns så mycket jag vill skriva nu, bara ropa ut! Glädjande saker! Men efter många och långa samtal med bland annat Polisen har jag fått klart för mig att det rent taktiskt inte är läge att ymta för mycket. Det kan helt enkelt användas mot mig i rättegången. Så... givetvis håller jag snattran.

Men arbete pågår, det kan jag lova.

Och efter det senaste fula draget från motståndarna, har jag levt i en stress och skräck som varit oerhört påfrestande. Jag har skakat mig, bokstavligen, genom flera veckor. I går, efter ett gott delmål kunde jag äntligen börja andas igen. Men nu har jag smärtor kan jag lova! Spänningar i rygg och nacke, då jag inte unnats ro en minut.

Nu kan jag packa upp kläder och annat som legat i sopsäckar efter flykten till Norge då jag fick gömma bevismaterial bland annat. Jag har varken hunnit packa upp eller velat då jag ju när som helst skulle behöva kasta mig iväg igen.

"Ett väldigt fult grepp" sa advokaten, men det löste sig, och det sa han ju hela tiden. Men uppenbart kan dom hitta på vad som helst för att tysta mig så därav skräcken.

Yummy

 Racystar Yummy. Bild som dök upp som "minne" för tolv år sedan på facebook. Tänk vad jag har fått kämpa för att få lov att hålla dessa blodslinjer vid liv! Och tänk vad bra att vissa av mina hundar hamnat hos så bra folk som förvaltat dom väl så dom kunde få föra generna vidare! Vad hade jag gjort utan er? När resten av kullen blivit förverkad av andra så har flera blodslinjer kunnat räddas på detta sätt.

Fjällen

 Gammal pappersbild fotograferad med mobilen. Av "mina" fjäll där hemma i Tromsö. Kan säga att efter fadäsen med varmvattenkastrullen i köket då jag akut fick rädda upp lådor till vinden var inte så bra. Bilderna klarade sig men kikade på dom i förbifarten när jag försökte greja med kläder och annat. Lådorna som hamnat på golvet var invaderade av möss. Lådor med förnödenheter där locket glidit av, likaså. En hel del kläder förstörda. Tråkigt. Haft möss i bilen med och när allt får packas i sopsäckar för flykt blir det inte den ordningen jag vill på det. Mycket hänger jag ju upp för att inte möss skall få tag på det i normala fall. Och det som fortfarande hänger på sina krokar är inte angripet. Vore det inte för smällen i ryggen när jag hanterade ett av nödbyggena i väntan på försäkringspengarna så skulle aldrig detta skett heller. 

Men visst är bergen vackra? Fräsch luft och mås-skrik hör till bilden också, vore kul att uppleva detta igen någon gång, om så bara en gång.

Me

Ovan: Jag och min kompis i bakgrunden

Nedan min älskade fosterpappa som lärde mig köra hundspann, tälta på fjället i snöstorm och fiska. Jag hade aldrig klarat mig på flykt i alla år, boende i skogen tidvis om inte han lärt mig allt.

Gamla bilder

Här har utläggningen av slipers påbörjats inför hundgårdsbygget. Slipersen lägga på en platta av grus med 0-100 i botten under gruset. En grävmasin har innan dess grävt bort jorden ca en meter ned innan 0-100 lades i. Under slipersen finns armeringsmattor. När gårdarna byggts färdigt la jag i vanligt grus, ganska tjockt mellan slipersen. Hundgårdarnas mått är 10*3 m.

På bilden nedan kan mina två veternabilar ses. Mercedes compact båda två. Tanken var att göra dom iordning under tiden jag gick på fordonsteknisk linje. Detta är norrlandsbilar som stått inne och därmed rostfria. Jag förlorade båda under flytten då dom blev sönderslagna

Under alla tråkigheter kämpade jag på med min kennel, det gick bra för mig och lovade gott för framtiden trots alla förluster som gänget jag flydde från orsakade.

 

Husvagnen jag bodde i under sista tiden på "skräckholmen". Det var kallt på vintern och det bokstavligen rann vatten utefter väggarna. Jag fick avslag på ansökan om fotogen till kaminen för att ha värme och laga mat för det ingick inte i "normen". Och då var det dom själva som satt xet på min kennel för att "jobba" och tappade kontrollen på det hela så jag blev rånad och fick fly med det lilla som var kvar av kenneln efter deras härjningar. Jag var med andra ord låst i en situation jag inte kunde lösa. Trots detta studerade jag heltid.

Horka

Uppslitande

 Ja inte så farligt som det låter men uppslitet hål i botten-nät bjuder ju på ett antal arbetstimmar extra utöver det man gör normalt. Jag har dubbelt nät i en av mina hundgårdar, det översta lagret var det ett hål i och var snabbt tvunget att lagas. Detta är inget en hund kan ha gjort (?) så jag begriper inte vad som skett. Kanske fabriksfel på det? Men det blev lagning av hålet med nytt nät, insläpande av fler liggpallar (helt nya) och såga 80 cm bitar av brädor för att lägga på pallarna så inte tassarna åker ned i springorna och skadas. Och sedan ett gäng skottkärrelass med grus. Tur man har sin trogna offroad-skottkärra! En gammal cementkärra med riktig balans och brett däck så man kan guppa över hundgårdströsklarna lätt. Fyra timmars jobb, vet inte var jag fick krafter ifrån. Sånt här brukar ta en hel dag! Stoppades av regnet (dom där noll millimetrarna som  skulle komma i dag..). Grusar klart efter maten. Bra blev det med kupat virke, blir inte så halkigt när ytan blir ojämn. Svårt att få tag på detta virke har jag märkt och inte så mycket kvar av det tyvärr. 

Nu blir det spaghetti och hemlagad köttfärssås innan nästa pass

Utgånget

Trotjänare som går i graven, många mil på dessa....

Linjer

 Blodslinjer...

Den här tjejen, Hildur, är från en blodslinje av renrasiga grönlandshundar som jag jobbat med sedan slutet av åttiotalet. Att hon ens finns till är inget annat än ett underverk! Denna drömmars hund, så exteriört korrekt i sina ben och sin kroppsbyggnad. Ordentligt vinklad, rejält pälsad som den arktiska slädhund hon är och med en mentalitet som verkligen är typisk för mina linjer. Snäll, glad, positiv och arbetsvillig, hon älskar att dra. 

Tyvärr finns bara hon och hennes syster hemma hos mig. En bror och en syster förolyckades i kommunens fuskbygge och dom vägrar ge mig ersättning vare sig för olyckan eller huset. Jag har försökt reklamera det i åratal.

Det hela började med Tikka, en fantastisk tik som nog än i dag har meriter som slår det mesta. En superhund! Tikka blev min stamtik och jag kommer mer utförligt berätta om hennes avkommor och vad som skedde med dom. Jag har fått uppleva dom mest förfärliga saker och sett dom mest förfärliga syner under tiden på "Skräckholmen". Hundar såldes för att köpa knark, jag blev utestängd hemifrån och fick leva på flykt av rädsla för att bli misshandlad eller rent av dödad av xet och hans kumpaner. Jag sökte förtvivlat hjälp från olika myndigheter men blev rätt och slätt utnyttjad genom att dom höll gänget utanför stadsbilden när dom fick ha sitt tillhåll på min kennel. Jag frös, svalt och var rädd där jag bodde ibland i skogen, ibland hos någon myndighetsperson, ibland på kvinnojouren osv. Tyvärr hände det väldigt mycket tråkiga saker med mina fina snälla hundar under tiden jag inte vågade gå hem. Jag smög in på kenneln tidiga morgnar för att göra så gott jag kunde medans gänget antingen sov ruset av sig eller var ute på inbrottsuppdrag. Tänk om jag fått behålla den och den av dessa valpar kan jag tänka ibland, och vart tog den och den vägen? Men främst, vad driver myndighetspersoner att tillåta sådant? Jag var tonåring utan bekanta eller släkt som jag kunde lita på. Det lidande som uppstod efterhand som åren gick är obeskrivligt, det kommer en del om det i min bok. Med tiden blev xet och hans kumpaner riktigt skrämmande och jag blev bara hånad och fick kalla handen av myndigheterna när jag försökte få hjälp. När man är så ung håller man sig själv skyldig till mer än man bör dessutom, så detta var inte bra. Varje år kämpade jag för att hålla blodslinjerna vid liv genom spillror istället för att få utveckla kenneln som planerat. 

Mina tå ungtikar har kommit till trots allt detta och är min allra sista länk till mina blodslinjer.

Deras mamma återköptes för att kunna ta denna kull, då var hon snudd på för gammal för att få en kull och det skulle bara bli en chans. Till råga på allt visade det sig att hanhundsägaren släppt in deras mamma till en helt värdelös hane som jag definitivt aldrig skulle avla på. Så det föddes en kull där jag inte kunde behålla några ändå. Det blev till att försöka igen och den här gången var mamman så gammal så hon behövde veterinärundersökas innan parning. Det gick utmärkt och jag parade med en hane från egna linjer och fick dessa, vilken räddning! Och vilket trauma när två dog i fuskbygget! Ja lite reflektioner bara..

Dom biter sig sjäva i svansen

 I går fick jag, från en del av kommunen ett trumfkort mot den andra delen av kommunen. Undanhållna uppgifter? Det återstår att se, spännande är det i alla fall! Går inte in på detaljer innan jag vet men tydligt är att tänder och svans inte har samma syn på saken i alla fall

Bilder för en gångs skull

 

Ja det blev ett gäng bilder av båda tjejerna i dag. Tog helt enkelt med dom i koppel en och en ut i skogen och band fast dom medan jag ålade runt med kameran. Det var inte populärt men nyttigt för dom att både får ha egentid och läras ig stå bundna, något mina kan vara lite oövade på ibland. Men dom skall ju klara att stå på en stake-out på både träning och tävling i framtiden så det är bara att vänja sig. Mental och exteriör toppklass på dessa två. Vad synd jag inte fick behålla dom andra två också. (dom förolyckades ju i Skara kommuns fuskbygge som små, därav att jag krävt ersättning för dom som jag fortfarande inte fått, skamligt!)

Fler bilder finns på min facebooksida och kommer ut på min kennelsida under kvällen eller morgondagen.

Myspluttarna

Hot?

Detta har börjat hända lite då och då, vet inte varför. Bra att ha skydd ser jag.

Nervöst

 

Typiskt att det skaulle vara molningt när vi fick chans att se norrskenet. Kp7 var aktiviteten uppe i och polarskensovalen låg precis häröver. I kväll regnar det. Bilden är från en annan kväll som ni ser. I dag har halva hönsgården fått tak, hoppas få klart hela i morron. Nu när det är fågelinfluensa i landet behöver man skydda dom extra. Massa extra arbete dock då dom ju hade tak över sin gård i uthuset som brann upp. Och nej, kommunen har inte fått fram pappren ännu så det är fortfarande inte löst med försäkringsfrågan. Men det blir väl bra ändå. Nervöst innan röntgen på mona grönlandshund-tikar. Två att röntga i veckan, blir det ok så blir det valpar. Men jag sparade ju fyra för att vara på säkra sidan eftersom det var min sista chans att rädda blodslinjen. Men kommunens fuskbygge halverade effektivt styrkan för mig. Ledsamt men hoppas på att de två fina ungtikarna jag har kvar är ok på sina leder och klara för avel. Hopi-Dopi och Hildur, måste få till nya bilder av dom till hemsidan. Dom är ruskigt, grymt, riktigt, äkta snygga...

Aluminium

Denna halvdiffusa bild tagen med mobilkamera föreställer två metallbitar sammansvetsade med varandra. Metallen är Aluminium, min favoritmetall att arbeta med och svetsa i. Svetsen är inte en vanlig svets utan Alutite som jag hittade en demonstration av på Elmia och köpte ett knippe för att testa själv. Jag gick då plåt.svets och verkstadsteknisk linje på Katedralskolan i Skara. Jag tog med mig lite aluminiumbitar och alutite in i ett svetsbås och mekkade på egen hand. Snabbt och lätt gjorde jag en T-svets och gick stolt ut till min lärare för att visa resultatet. Det där håller aldrig jämfört med en "riktig" aluminiumsvets sa han! Han tog biten, veckade och slet och veckade för att visa att svetsen skulle spricka. Till slut lossnade en del av den ene biten, men UTANFÖR svetsen, han veckade av själva godset. Med ett halvflin och sitt karaktäristiska mummlande fick jag tillbaka biten... Härligt minne