För en stund sedan när jag var på väg in på julaparkeringen så ringde telefonen. Tyvärr fungerar min telefon så att jag inte kan stänga av bilen medan jag pratar för då bryts det. Så jag stod där på parkeringen med bilen igång och fick fram inspelningsmanicken medans jag svarade. Damen presenterade sig och ringde från Omsorgen. Hon lät vänlig men ville inte ha mera brandrester. Och det vill jag ju inte heller att dom skall få egentligen. Hon undrade om vi kunde prata med varandra på något annat sätt och då sa jag självklart, bara att komma med förslag. Hon hade sett hemsidan och förstod väl i stora drag vad det handlade om och hade även läst detta i min akt (!). Nu hoppas jag att dessa två trevliga samtal, detta och det andra här om dagen resulterar i ett skäligt förslag på ersättning för det inträffade. Jag kommer kräva att alla skador som skett i samband med kastandet av pappren skall ersättas, alla... Men dom elva åren i husarrest, pengarna jag tilldömts av domstol (!) att jag egentligen haft rätt till samt skadeståndet kommer jag inte att kräva. Dock vill jag ha något slags plåster på såret för det också. Det handlar trots allt om både hemska förluster och ett förfärligt och långvarigt lidande.
Vi ett skambud kanske jag tar det men bygger hemsidan vidare och kör resten av saken vidare för då förstår jag att det är inte för att ersätta mig utan för att pressa mig att vara tyst med någon form av "antingen tar du detta och håller tyst eller så får du inget". För dom vet trots allt att jag sitter i en hårt pressad situation. Liksom när dom pressade mig att skjuta halva kenneln när jag flydde till det torp jag i dag bor i. "Antingen får du rädda hälften eller ingen" hette det då. Sånt skall egentligen inte få hända. Med någon! Inte heller i framtiden!
Nu ser jag framåt och hoppas på att få leva vidare i frid här ute i skogen med mina djur. Vi får se vad nästa drag blir, jag har lärt mig att inte lita på någon eller något. Men jag har förmågan att tvinga mig att hoppas i alla fall än så länge.
